Salkantay trek - 4 dagars vandring vid och på inkaleden i Anderna. Del 2
Fortsättningen på vår vandring på Salkantay trek.
Dag 3:
Vi vaknade som vanligt på campsite med att vår kökspersonal knackade på tältet tidigt som rackarns (ca kl.05.30) och sa: "hola! Buenos dias, good morning. Would you like some coca tea?" Ja, tack sa vi som vanligt men idag klev vi ut till ett vått landskap. Det hade regnat inatt.
Idag handlade det om att gå 1000 m uppåt, 1000 m neråt och sedan ganska plant (lite upp och lite ner ibland). Nu var kroppen ordentligt mör, så det var bara att proppa i sig en Alvedon och en Ipren, sen lindade jag och Marie var sitt knä och bestämde oss för att nu var det bara att bestämma sig och köra. Ända in i kaklet.
Uppåt gick som en dans! Inga problem. Vi tog en Paus på ett ställe som antagligen hade haft en fantastisk utsikt om det inte varit så molnigt. Men vi passade på att vila och även ta en liten sång och musik paus. Vilken låt spelade vi på mobilen? Den enda som går varm just nu över hela världen. ...eller i alla fall i latinamerika... "despacito". Alla sjöng med och äntligen fick vi lite feeling för gänget som vi vandrat med i 2 dagar redan. 2 New York-tjejer (Moriah & Becca), 2 brittiska tjejer (Amy & Ellie), 3 danskar (Maja, Rikke och Lena), ett norskt par (Rune & Mina, de var så klart såååå vana vid att "gå på tur". Nu ska vi få tips av dem om vi ska komma och vandra i Norge :) ), 1 Nya Zeeländare (Erin), 1 schweiziska (Leoni) och en lite skum brittisk man (John).
Så fortsatte vandringen uppåt. Vi kom till en gammal inkalämning där Leo förklarade lite om de många lämningarna som finns runt om i dessa berg, då människorna levde så på den tiden. De ville vara så nära solguden som möjligt och att bo högt upp skyddade bäst mot översvämningar och naturkatastrofer.
Vi lunchade här och nu hade brittiskan Amy det tufft igen. Knäna strejkade och när hon skulle äta sin lunch, såg en hungrig, lösdrivande, hund sin chans när hon tittade bort och högg in på hennes mat.
Stackars Amy bara grät. Hon hade det motigt nu. Personalen vi hade med oss hjälpte förstås till att skrämma bort hunden. Men som sagt. Amy hade det tungt nu.
Molnen vägrade att ge med sig så det var ingen idé att stanna kvar och försöka se utsikten från denna plats. Så vi gick vidare i hopp om att det snart skulle spricka upp. En kort stund efter att vi påbörjat våran vandring neråt (eller snarare halvsprang vi neråt jag och Pernilla, på det sättet gjorde det inte lika ont i knäna), så kom vi till en ny utkiksplats. Nu började det spricka upp och ÄNTLIGEN fick vi se den första glimten av Machu Picchu. Vi tog foton och njöt av utsikten. Självklart tog vi lite "hoppkort" också. Vi fick till ett riktigt snyggt kort där vi alla fyra tjejer är i luften samtidigt. Riktigt snyggt! :)
I glädjeruset av att vi nu började närma oss och snart skulle vara klara med vår vandring, så passade jag på att använda min nya energi till att lära mig räkna till 5 på "quechua" (som är urbefolkningens språk i Peru/Cuzco-området). Som tur är så filmade Marie mig när jag kunde det.....det trillade ju ur huvudet nästan lika fort igen. ;)
Vi fortsatte neråt tills vi nådde floden igen. Vi betalade en peng (2 soles = 6 kr) för att gå över en hängbro över floden. Pengarna går till att restaurera bron, kändes ju tryggt att vi kunde komma över den först i alla fall. ;)
Sen var det bara "platt" kvar att vandra. Åh, så skönt det var. Att gå på en helt vanlig grusad bilväg. Efter tre dagars tuff vandring var vi helt slut i våra kroppar.
Vi gick tills vi kom fram till punkten "Hidroelectrica", det är därifrån tåget går till staden/byn "Aguas Calientes". Här började vi se en hel del andra turister. Hittills hade vi varit ganska ensamma på vår vandring. Visst man såg någon människa ibland och en hel del hästar/mulåsnor som bar last upp och nerför bergen men annars var det rätt så tomt på vår vandring. Ibland gick man t.o.m. själv en liten stund. Men oftast höll vi ihop två och två i alla fall.
Nåväl vi kom fram i tid till vårt tåg, vi fick t.o.m. vänta en stund på det. Även om vi var snabba att ta på oss myggmedel, så lyckades små myggor eller om det var knott att bita mig två gånger, på två olika fingrar. Jisses, vad de betten har kliat...de la sig inte i första taget vill jag lova. Så kom vi på tåget i alla fall. Ett jättefint tåg med fönster ända upp i taket. Så därinne kunde vi sitta, svettiga och trötta och nu bara titta upp och ut för att njuta av utsikten i ca 45 min. Fantastiskt!!
Framme i Aguas Calientes var det en kort promenad genom en marknad och stadens lilla myller, för att sedan komma till hotellet för natten. Detta kändes lyxigt! Att äntligen få ta en dusch efter ca 3 dagar på vandrande fot. I Aguas Calientes myllrade det av människor. Hit kommer ju alla som ska besöka Machu Picchu, oavsett om de har vandrat eller inte. Man kan ju bara ta tåget hit från Cuzco om man vill. Så man måste inte vandra.
Det var i alla fall en jättemysig liten stad, färgrik och med en liten flod igenom där det gick fina broar över. Även dessa broar var täckta med hänglås. Precis som kärleksbron i Halmstad. Kärleksförklaringar finns världen över!
Vi bestämde oss för att besöka de varma källorna som skulle finnas i Aguas Calientes (som betyder "varmt vatten"). Så det gjorde vi så fort vi hade lagt av oss våra grejer på våra rum på hotellet. Det var en jättemysig plats högst upp i staden, vid berget, där det låg. Men dessvärre var det ingen "naturlig källa". Det var bassänger som de hade fyllt upp med vatten från en varm källa. Det fanns några olika bassänger men vi valde den som var varmast. Härligt! På botten av bassängen låg det olika storlekar på stenar. Om detta var medvetet eller inte, vet vi inte. Men vi vet att det var fruktansvärt behagligt för fötterna att bli masserade av dessa stenar på botten. Vi trampade runt där likt katter som trampar på en matta när de mår väl. Fantastiskt!
Några av oss tog t.o.m. en öl i bassängen, som belöning för de senaste dagarnas slit. Väl förtjänat!
Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och tog oss en varm dusch, lika fantastiskt det! Sedan gick vi fyra tjejer ut och åt tillsammans. Därefter var vi rätt möra och hade sedan inga problem att gå och lägga oss i en säng på vårt hotellrum. Imorgon väntade ju den STORA DAGEN: dags att besöka Machu Picchu! Det som varit målet hela tiden. Det var tidig uppstigning som gällde, så vi la oss tidigt och somnade gott.
Dag 4: Machu Picchu
Tidig start idag som sagt, för idag gällde det att inte hamna alltför långt bak i kön! Vi fattade inte riktigt hur lång kön kunde bli, när Leo förklarade för oss att det var viktigt att vi kom i tid. Men när vi kom dit förstod vi. JISSES alltså! Jag kan inte ens uppskatta hur många människor det stod före oss i den långt ringlande kön kl.05.30 på morgonen. Och det tog inte lång stund innan kön var ungefär lika lång bakom oss. Vi var alltså inte ensamma om att besöka Machu Picchu idag!
Det tog inte alltför lång stund innan vi kom med en buss i alla fall, så det var rätt bra "rull" på bussarna här. De kör upp och nerför det där berget mest hela dagarna, så de var väldigt vana kan man säga. Det betyder också att det gick undan i svängarna vill jag lova. Vi sicksackade oss uppför bergsväggen och efter ca 30 min var vi framme. Man behöver visa sitt pass för att komma in och det finns vissa regler för att få besöka Machu Picchu. Man får inte äta inne på platsen (tror det hade med nedskräpning att göra mest) och man får inte hoppa inne på platsen (tror det hade med säkerhet att göra, för att inte någon turist ska skada sig - de blir nämligen skyldiga att betala ut skadestånd i så fall och det kan bli dyra historier ibland).
Efter att ha köat en kort stund utanför ingången till Machu Picchu kom vi in. Vi som trodde att vi hade "gått färdigt" på denna resan hade fel. Det var X antal trappor att ta sig upp i innan vi kom upp till en plats där vi kunde slå oss ner på en gräsplätt för att få vår första redogörelse om Machu Picchu. Om inte jag minns fel så betyder Machu = gammal och Pic = topp chu = berg(?) t.ex.
Leo (vår guide) berättade om inka, hur de lever nära naturen och tror på att det finns olika gudar där solen, månen och vinden är tre olika sådana. Han berättade hur de levde förr och hur de kunde förvara maten i så länge som upp till 5 år. T.ex. frystorkade de potatisen (det finns ca 4000 olika potatissorter i Peru). De spred ut dem på en öppen yta i bergen där det var kallt. De trampade ur vattnet ur potatisen och lät den ligga ute i kylan över natten. Dagen efter lät de de den torka i solen. Efter denna processen förvarade de potatisen i något av förvaringsförråden på Machu Picchu. De hade så pass mycket mat där uppe så att de kunde klara sig i upp till 5 år. Detta då de visste att naturens krafter kunde ställa till det för dem ibland. Misskörd, stormar, kraftiga regnfall o.s.v.
Vi spenderade ca 2 h där inne, där Leo ledde runt oss och pratade om de olika delarna och vi fick ställa frågor. Bl.a. pratade han om en port, som från början hade varit den enda porten in i Machu Picchu. Nu har man öppnat upp flera för att lättare kunna komma in och ut ur "staden" av säkerhets skäl.
Porten var väldigt hög och han undrade om vi trodde att människorna var mycket längre förr. Med tanke på att peruanerna inte är så långa idag, så trodde vi inte det. Det stämde. Porten var så hög för att det skulle gå att bära "inkan" in genom porten. Inkan var den "kejsare" eller "kung" eller vad man vill kalla honom, som styrde inkariket. Han var alltså mäktigast och han bars utav soldater/bärare på en tron. Det var alltså detta ekipaget som skulle kunna komma in genom porten och därför var den så hög.
Vi fick också se skillnaden på de "vanliga husen" och på hur fantastiskt välputsade och fina templen var i staden. Allt är byggt utav sten och allt har de suttit och bearbetat för hand. I templena hade de gjutit in silver eller guld i mitten av stenarna för att det skulle bli stabilt när de byggde. Hit kom de bästa av byggherrar i riket och det är fantastiskt att se vilken teknik de kunde få till trots att de inte hade en enda maskin att tillgå. De använde det som de visste, hade kunskap om och använde det material de kunde få tag på.
Eftersom det ibland sker jordbävningar i Peru så byggde de alla hus med en lutning inåt. Detta skulle vara en "seismisk" konstruktion som klarade jordbävningar bättre. Och som sagt....husen har ju stått där sedan 1400-talet, så de visste antagligen vad de gjorde.
Machu Picchu var verkligen fascinerande och det var sååå häftigt att äntligen få ha kommit dit. Det var väl värt mödan och vägen dit!
Efter Leos 2 h av guidning där inne, fick vi 2 h att spendera själva där inne. Vi passade på att kolla oss runt lite till och självklart att fota!! Eftersom vi även hört om "inka bridge", så ville vi ju förstås även hinna dit. Det skulle ta ca 30 min att gå dit, så vi fotade och kollade en stund och sen gav vi oss iväg mot inka bridge. Man fick skriva in sig i en "liggare" för att de skulle ha koll på vilka som gick dit och sedan fick man "signa ut" sig när man kom tillbaka. Det hade nämligen skett en olycka där för ca 2 år sen där en tysk turist trillat utför ett av "stupen" och dött då han skulle ta en "selfie". Vi började vår promenad med all respekt för promenaden. Men med tanke på vad vi vandrat tidigare var detta ingenting. Det tog ca 15 min att ta sig dit och visst var vägen riktigt smal ibland, men nu var vi ju "vana" vid det sedan vår tidigare vandring. Det roligaste var dock när vi kom fram.
Här målade vi upp en bild framför oss av en spektakulär, häftig bro. Men vad möttes vi av när vi kom fram?
- Eh, var är bron? Är det de där plankorna som ligger över det där hålet i vägen där?
Och ja, så var det. Inka bridge var några plankor som låg över ett hål längs en stig. Vi skrattade gott åt denna "spektakulära bro" och tog några foton. Det som vi däremot fascinerades av är att folk faktiskt har kommit denna vägen förr, för att komma in till Machu Picchu. Det var ingen bred stig vill jag lova!! Så all respekt till denna lilla skröpliga bro och att så många människor kunnat ta sig över den genom åren!
Vi spenderade en stund till på Machu Picchu och njöt av alla fantastiskt vackra vyer. Det är en enastående vacker stad och även om det varit molnigt först när vi kom dit, så var det strålande sol och en fantastisk utsikt därifrån nu. Underbart! Vi gick förbi "världens mest kända"-lamor på vägen ut. Det är nämligen så att det går lamor inne på Machu Picchu, de sköter gräsklippningen kan man säga. ;)
Och eftersom de går där, där alla turister fotar dagligen, så kallade Leo dem "världens mest kända"-lamor. :)
Vi gick i alla fall förbi dem och njöt av vyerna på väg ut från staden.
Väl ute passade vi på att få en stämpel från Machu Picchu i våra pass! Leo hade berättat att man kunde få det, och det ville vi inte missa!
Väldigt nöjda och glada ställde vi oss i kön för att ta bussen ner till Aguas Calientes igen. Vi hade ju ett tåg att passa för att påbörja vår resa tillbaka till Cuzco igen denna eftermiddag. Och det var tur att vi ställde oss där strax innan kl.12. För sedan började kön ringla nerför berget t.o.m. Så lite tur hade vi där minsann!
Vi kom i tid till restaurangen där vi skulle träffas och slog oss ner för att äta.
Ca 1 h senare satt vi på tåget tillbaka mot Cuzco. Nu väntade någon timme på tåg och sedan några timmar i buss innan vi skulle vara åter igen i Cuzco.
Vilket äventyr vi hade varit med om!! Det var redan nu svårt att selektera allt och förstå allt som vi hade gjort!
Jag kan bara säga att det så här i efterhand, var all möda SÅ värt besväret! Denna resan var så häftig!
Jag hade nog inte gjort det igen. Men jag är SÅ glad och stolt över att jag har gjort det.
Snacka om att få testa sina gränser och att som belöning få uppleva något helt fantastiskt! Jag förstår varför denna plats är listad som ett världsarv!
Efter denna resa väntade nu några lata dagar i Mexico.
De var efterläntade nu vill jag lova! :)
Over and out Peru och tack för denna gång!
/Lina
Salkantay trek - 4 dagars vandring vid och på inkaleden i Anderna. Del 1
Hola!
Vi har klarat av 4 dagars tuff vandring i Anderna!!
Jobbigt, spännande, utmanande, mäktigt. ...ja,det finns många ord att lägga till på listan för att försöka förklara hur det var att vandra i Anderna.
Jag ska beskriva lite dag för dag.
Dag 1:
Vi blev hämtade i tidig otta (5.30) för att påbörja en tur i buss för att ta oss till startplatsen för vårt äventyr. Vi hade hästskötare med oss, kockar, serveringspersonal och två guider: Leo och Valerio.
Det var en riktigt slingrig väg som tog oss dit längs med berget. Malin blev åksjuk och jag var inte långt ifrån.
Väl på plats var det bara att göra sig redo, fatta sin walkingstick och påbörja vandringen. Vi var redan här på ca 3800 m höjd. Men nu hade vi ju vant oss lite i Cuzco...trodde jag!
I stort sett hela denna dagens vandring gick uppför. Uppför, uppför, uppför. På stenar som gärna rullade undan för en under fötterna. Ju högre vi kom desto jobbigare blev det för kroppen. Andningen blev häftigare och huvudet värkte.
Vi kämpade på så sakteliga. Vi hamnade ofta sist. Men tänkte: lugnt och fint så kommer vi upp till sist.
Efter ca 4h vandring var det dags att stanna för lunch på ca 4000 m höjd. Detta var ingen bra idé för Lina och Pernilla.
Vi mådde skit, för att uttrycka sig mildt.
Personalen tog hand om Pernilla. Virade in henne i filtar och la henne under en presenning. (Det blåste en del här uppe). Ingen av oss kunde äta. Till slut kom det som kommit in tidigare under dagen, upp. ...om man säger så. Lagom tills att jag och Pernilla var "färdiga" var det dags att få vidare. Vi skulle ännu högre!!
Hur skulle detta gå? Vi som inte mådde bra nu!
Jag vill dedikera ett stort TACK till Marie, för att jag kom upp på den toppen! Den sista biten upp till 4600 m höjd, gick jag och höll i Maries hand som ett litet barn som följer sin mamma. Utan den stöttande handen och småpratet från hennes sida, så vet jag inte om det hade gått. Tack Marie! <3
Här är vi allesammans på toppen!Jag var helt orkeslös när vi kom upp. Utan någon mat i magen och med den fysiska ansträngningen så är jag imponerad över att min kropp klarade det.
Utsikten från toppen vart så klart hur häftig som helst.
Malin tycke det såg ut som att vi var i "Mordor" (sagan om ringen). Det var stenformationer överallt och runt omkring oss, toppar med glaciärer. Fräckt! Guiden ,Leo, frågade om vi ville se en extra sak. Det ville så klart alla, så det var bara att haka på. Men det vart värt mödan. Han tog oss till en lagun som bildats av vatten som runnit ner från glaciären. Alldeles kristallklart vatten med mineraler från berget. Vi fotade och gick vidare.
Nu var det tungt. Pernilla var fortfarande dålig och jag var helt matt.
Nu skulle vi nerför till vår campsite för kvällen. Jag ska säga att jag var oerhört tacksam över att jag köpt en walkingstick till denna vandring! Tror t.o.m att jag uttryckte mig: "jag älskar min vandringspinne!" vid något tillfälle.
En brittisk tjej hade jätteproblem med sina knän och fick gråtandes bäras nerför en sektion där inte våra "security horses" - nödhästar kunde bära henne.
Som sagt det var en tuff start på vandringen. Jag och Marie kom till lägret ca kl.18.00. Strax innan det blir mörkt.
Det var bara att snabbt fixa iordning i tältet och försöka tvätta av sig lite med tvättlappar/våtservetter för att få på sig torra, varma, kläder. (Man var rätt svettig efter ca 8h vandring i tuff terräng).
På campsiten var det närmare nollgradigt. Så på med alla kläder man hade.
Både jag och Pernilla kunde i alla fall njuta av kvällsmaten, som var jättegod! Faten var under varje måltid fulla av goda rätter! Det gjorde G Adventures verkligen bra!
Så var det dags att borsta tänderna och gå och lägga sig. Jag och Marie stod och beundrade en fantastisk stjärnhimmel när vi borstade tänderna den kvällen. Har nog aldrig sett så många stjärnor på himlen förut. Magiskt!
Trots att vi sov i tält, så sov vi rätt så gott den kvällen. Vi var helt slut!
Dag 2:
Vi vaknade med frost på tältet och när vi kom ut. ..frost i gräset. Bara att packa på sig kläder, äta frukost och ge sig iväg på vandringsdag nummer 2.
Denna vandringsdagen gick ut på att gå neråt, neråt, neråt. Ju längre ner vi kom desto varmare blev det och desto mer "djungel" gick vi in i. Nu var det myggmedel på som gällde. Det var smala stigar och stundvis stenar som rullade undan. Nu fick knäna jobba! Att gå neråt i stort sett en hel dag frestar på vill jag lova!!
Vi gick genom djungel, såg vattenfall, en flod och mycket vacker vegetation. Vi hittade även smultron! Tro det eller ej! Guiden var dock skeptisk till att äta dem. Marie hittade även "majblommor" enligt henne. Var vi trötta nu eller vad!? :)
Malin gjorde också ett härligt uttalande. Hon tar i en blomma och ställer frågan: "what type of fruit is this?" till guiden. Varpå han pekar uppåt och säger väldigt tydligt: "B-A-N-A-N-A". Vi andra skrattade gott vill jag lova!
Det var en trevlig vandringsdag om än väldigt ansträngande, särskilt för knäna som sagt. I slutet av denna vandring gick vi igenom en by. Äntligen civilisation! Byborna (några stycken av de totalt 200 som bodde där) var fullt upptagna med att dela upp de olika styckdelarna från en kalv. Ikväll skulle de ha grillfest! Även denna dag var det fantastiskt skönt att äntligen komma fram. Trötta och slitna, men lite piggare idag i alla fall. Nu befann vi oss bara på 2072 m över havet. ;)
Efter middagen, som var lika god som tidigare (alltid 3-rätters trots att vi levde så enkelt. Vi fick också popkorn på "happy hour" innan maten. Så gott har popkorn aldrig smakat!), spelade vi tärning i Malin och Pernillas tält. Det var inte de största tärningarna och tältet var inte så stort så jag och Marie andades genom lufthålen och fler och fler kläder föll av. Men roligt hade vi! Pernilla vann kvällens kamp.
Vi sov gott även denna natt även om det började regna lite när jag och Marie skulle gå in i vårt tält. Vi var ju trots allt i en regnskog nu.
Dag 3 och 4 kommer i nästa inlägg.
Ha det fint!
/Lina
City tour, Cuzco
Hola bandola!
Får skriva lite i efterhand nu, då vi nyss avslutat vår vandring i Anderna i dagarna 4 så klart utan någon internet uppkoppling (skönt om ni frågar mig)....återkommer till vandringen i nästa inlägg, men först: city tour i Cisco.
Första dagen i Cuzco kände vi av höjden alla av oss fyra. Ont i huvudet, trötta efter typ 2 min promenad med lite uppförsbacke och lite illamående. Men jag körde "all in" från början...
Då det varit lite småkallt i Peru i stort sett hela tiden, så blev det inte bättre nu när vi var i bergen (Anderna) på ca 3600 m höjd. Så högt ligger Cuzco.
Därför sökte vi oss in på en restaurang med vedeldad ugn där de gjorde pizza och vi såg chansen att bli varma. Det Kändes dock som att sitta vid en öppen eld så lungorna blev rökta och huvudet inte bättre än innan. Därpå skulle vi så klart ta en drink och en quesqueña (inhemsk Cuzco öl). Detta slutade med ett riktigt snurr i mitt huvud. Efter att "lite fint" ha dramatiserat hur mina ben kände sig (som spagetti, vilket numera finns på film ), gick vi rätt över gatan och hem till vårt iskalla hostel (bara stenplattor överallt med en öppen innergård - hur tänkte de där? ). Jag kände mig inte helt kry så efter en liten "promenad" inne på vårt hostel fick jag akut uppsöka toaletten, då pizzan inte längre ville vara kvar där den intagits...Detta var en kombination av första steget av höjdsjukan + en drink och en öl. Den mängden alkohol tål jag ju annars. Men tydligen inte på 3600 m höjd. ...
Nåväl. ...Dagen efter blev desto roligare. Vi anmälde oss till en city tour med en guide från vårt hostel. Han var superduktig!
Vi började med en lokal marknad i Cuzco, där det fanns allt från lunchhak för "The locals", färskpressad juice, frukter, färskt kött, kläder till tyger.
Där fick vi provsmaka färskkokt majs (med stora majskorn - typiskt i Peru, de har svart majs också), en typ av passionsfrukt, två olika juicer (en hette: chicha morada och ska hjälpa mot cancer om man dricker mycket. Den är gjord av svart majs) och ett bröd som var typiskt för Cuzco. Cuzco-bor brukar köpa ett sådant bröd (stort och runt som våra stora runda knäckebröd) och ta med sig som present när de besöker någon.
Efter marknaden gick vi till plaza de Armas där vi fick lite Historia.
Sen kom vi till det som skulle komma att bli vår favoritplats i Cuzco. En affär som agerade återförsäljare till de andra affärerna i Cuzco. "Asunta"'s affär. Jag säger bara: oj oj oj! Hit återkom vi två gånger till efter detta och shoppade loss! Alpacka-kläder, väskor, sjalar och allt möjligt hade hon. ..och billigt dessutom! :) vi var i sjunde himmelen!
Men under vandringen, fick vi alla klä ut oss hos Asunta. Vi blev traditionella peruaner och hur snygga som helst. Kolla bara:
Vi avslutade vandringen med att få var sin "pisco sour" och två personer fick tävla om vem som blandade godast sådan. Pisco sour är en väldigt typisk drink i Peru. Vi har fått den till i stort sett varje måltid vi ätit under vår tid i Peru. (Den är som ouzo är i Grekland). Den består av pisco (grappa, typ) , lime juice, is, äggvita, sockerlag/sirap och kanel. Supergod!
Detta var en supertrevlig vandring som vårt hostel "Milhouse" erbjöd helt gratis! Fantastiskt trevligt!
Dagen efter det hittade vi som fiskar i vattnet i Cuzco ;) Då shoppade vi loss hos Asunta och avslutade kvällen med att gå på möte med G-adventure inför vår 4-dagars vandring i Anderna i inka-folkets hemmiljö.
Återkommer i nästa inlägg om detta. ...
Kram på er!
/Lina
Cuzco, Peru. Dag 1
Hola!
Idag har vi flugit från Lima, till Cuzco i Peru.
Flyget var lite ändrat i tid så det blev en ganska lång väntan på flygplatsen. Men vi såg till att vätska upp oss under tiden så vi läst att man ska göra så inför att resa till Cuzco.
Idag fanns det nog fjärilar och lite spända nerver i oss alla fyra. Cuzco ligger ju på ca 3000 meters höjd, vilket gör att luften är väldigt tunn här (innehåller inte så mycket syre). Detta kan orsaka höjdsjuka. Så med spänning och nervositet satte vi oss på flygplanet till Cuzco.
En timma senare var vi framme. När vi steg ur planet var dock vår första observation: sol och värme!!! Äntligen!
I Lima har det varit kallt, molnigt och smog som täckt himlen. Men här i Cuzco var himlen blå och solen lyste värmande på oss. Underbart!
Sen att man blir andfådd av att gå 3 trappsteg upp till ett hus. Tja, det får man ta när man är i Cuzco. 😉
Okej. Nu var vi i Cuzco. Men bara på flygplatsen än så länge. Var skulle vi hitta en taxi? Vi blev visade mot gatan utanför, där det stod tjockt med folk. Taxina gick åt som smör i solsken. Och där stod vi....två personer på varje sida om vägen. Plötsligt fanns inga taxi kvar...Vad gör vi nu? Vad som hände sen har vi nog själva svårt att förstå...
Men visst, där stod vi. Fyra, fagra jungfrur i nöd. Så fru Fortuna log mot oss och sa nog: jag ska hjälpa er, här ska ni få ett minne för livet! 😉💫
...så plötsligt kör en polisbil upp till oss och polisen där i säger: "ska ni in till Cuzco center?" "Ja, svarar vi". "Okej, hoppa in", säger han. Jag tror att vi alla stammade litegrann och inte riktigt visste om han skojade eller inte först. Men mycket riktigt. Polisen hoppar ur bilen och hjälper till att slänga upp våra väskor på flaket av pick-up:en. Fnittrande och så hyperexalterade trycker vi in oss, fyra tjejer i baksätet på bilen. "Detta är ju bara så häftigt", kvittrar vi i kör. Men polisen var inte färdig än. En liten asiatisk tjej kastas upp på flaket och två brasilianare också, sen kör vi. Vi fnittrar, fotar, filmar och Marie utbrister: "tänk om de kör oss nånstans och burar in oss!" "Det är ju turist polisen", säger vi.
Färden går mellan trånga gränder, över en bro där bilen knappt kommer igenom ramen av bron och förbi protestanter (enligt Marie) ...eller protester var det ju 😉.
Men polisen och hans förar-polis-kompis är hur gulliga som helst. Jag frågar och får veta att det bor en halv miljon människor i Cuzco, att protesterna handlar om att lärarna har för dåliga löner här nere och vi hinner även diskutera hur lärare och sjuksköterskor har dåliga löner även i Sverige samt att människor är mer sociala i Peru än i Sverige. Då vill jag även påpeka stolt, att jag utför all denna diskussion på spanska med polisen!! Inte illa för att vara ca 15 år sen jag läste spanska i skolan. Får nog tacka lite av salsan för uppdateringen. 😊 Nåväl. .. fyra lyckliga, extatiska tjejer hoppar ur polisbilen i Cuzco center och jag frågar min nya kompis: "kan vi ta ett kort tillsammans? " Och denna gulliga, snälla, jungfruräddande polis säkert så klart: "visst! ". Men sen behövde de åka och hämta fler turister att "rädda" från trafikstockningarna pga protesterna. 😉😁
Tusen tusen TACK! Underbara, snälla, härliga turist polisen i Cuzco! Ni gjorde fyra, resglada tjejer lyckliga över att ha ett fantastiskt minne att komma ihåg resten av livet! Tack! 😚❤🚔
Så dagarna i Cuzco har börjat bra. Nu ska vi i sakta mak (det gäller att spara på sitt syre i Cuzco), ta oss till ett matställe innan vi ska krypa till kojs. Lyckliga och nöjda med vår första dag i Cuzco
.
Imorgon väntar kanske nya äventyr. Vem vet? 😊
Puss och kram!
/Lina
Lima, Peru. Barranco, Miraflores och fontänparken
Hola!
Dag nummer 2 i Lima var lika full av upplevelser som första dagen, till och med lite vassare.
Vi började med att ta en taxi till stadsdelen Barranco. En mysig, lite pittoresk stad. Vi kollade på konstverk, havsutsikt, kyrkor och hantverksaffärer.
Enligt riktigt svenskmanér ville vi äta lunch kl.11.30 i Barranco. Det är lite mer spanskt här dock, så vi fick gå ett varv runt kvarteret innan lunchstället öppnade. Men sen fick vi en riktigt god 2-rätters, peruansk lunch för ca 40 kr/person. Två av oss åt Causa de pollo (kyckling och potatismos terrine) och två av oss åt en annan potatisrätt till förrätt. Till huvudrätt sen åt vi pescado (fisk) stroganoff och kyckling med kikärtor och ris. Mycket gott!
Efter detta åkte vi vidare till Miraflores igen, den stadsdel som vi bodde i. Här sightseeade vi Kennedy park, där det finns en hel massa hemlös katter, som en frivillig organisation hjälper.
Vi köpte fika och satte oss i parken. Jag och Marie drack ett te som var "picante" som vi nu har förstått betyder "kryddigt". Inte så gott men vi gladde oss ändå där vi satt och åt bakverk med dulce de leche i (söt mjölk som smakar karamell).
Så vandrade vi vidare till "parque de amor" = kärleksparken.
Vid den parken fanns inte bara kärleksfulla människor (jag menar vi var ju där och var kärleksfulla mot varandra 😉), det fanns också möjlighet att prova på "paragliding". Att kasta sig utför det stup som Limas stad ligger på, måste vara en skräckblandad förtjusning! Vi tittade på en stund och tog sen en taxi till något annat helt fantastiskt! Vi gick in i en fontänpark med ca 14 fontäner i. Det var förstås fint i sig, men kl.19.15 fick vi också se deras fontänshow. Den var helt magisk!! Fantastisk att stå och se på! De projicerade ljus och rörliga bilder direkt på vattnet som sprutade. Detta ackompanjerat till musik. Så coolt! Måste dock upplevas!
Fascinerade åkte vi taxi till en fiskerestaurang som vi fått tips om. Denna visade sig ligga precis vid en arkeologisk utgrävning från inkatiden. Superhäftigt! Varje "tegelsten" var gjord av lera och platsen, som varit en ceremoniell plats, var enorm! Det har krävts en och annan tegelsten där alltså...nåväl. Vi beställde in lite lyxigare mat på denna "finrestaurang" : svartpepprad tonfiskfilé och alpacka. Men dessvärre fick bara hälften av oss maten vällagad. Jag skickade ut min tonfiskfilé igen och jag brukar inte vara kräsen. Men Pernilla som tagit samma fisk, fick den väldigt väl lagad. Supergod! Min kom tillbaka lika svårdelad, så jag fick lite av Pernilla istället. Så jag var i alla fall inte riktigt nöjd med denna restaurang. Särskilt inte när man kan få vällagad, god, peruansk mat för en fjärdedel av priset på en enklare restaurang!
Efter denna dag tog vi nöjda en taxi hem, trötta i både ben och huvud efter alla nya intryck. Det var dags att packa och göra sig redo för att flyga till Cuzco dagen efter! 😊
Hasta luego!
/Lina
Lima, Peru. City centre
Buenos noches!
Efter att Malin väckt Marie kl.00.00 inatt i tron om att det var dags att gå upp, varpå Marie konstaterar att: "vi har ändå sovit djupt', så gick vi alla till sist upp kl.07.00 idag på morgonen. Dags att "göra" Lima!
Frukost uppdukat på fina, typiska peruanska dukar och sen var vi redo.
Taxi in till Lima, city....vilket tog 45 min och kostade oss ca 60 kr (sjyssta taxipriser, men fruktansvärda bilköer och man kör inte efter linjer eller regler. ...mer efter att "kaxigast" kommer fram). Men taxichauffören förklarade glatt vart vi skulle ta vägen och vad vi inte skulle missa att besöka i city. Glada i hågen hoppade vi ur taxin och befann oss på plaza de las armas och därmed mitt i smeten av allt vi skulle besöka. Perfecto!
Vi började med att titta in i katedralen vid torget och därefter vandrade vi bort mot kyrkan "San Fransisco". På vägen dit lyckades vi hitta ett "choco museo", så vi tittade in på en liten provsmakning av likörer med chokladsmak. Vi kunde där inne även via en ķarta konstatera att all choklad (kakaobönorna) i världen odlas i länder runt ekvatorn medan den främst konsumeras i.....Europa! Intressant!
Vi kom till sist till kyrkan i alla fall och där var vi inte ensamma. Ca 300 barn och ungdomar skulle idag besöka samma kyrka. Detta betydde att vi helt plötsligt förvandlades från vanliga Svenssons till heta kändisar. Bara genom att vara långa, blonda och bleka i hyn.
Ja, ni läste rätt: långa. T.o.m. jag kan ibland räknas som lång i det land där vi befinner oss nu.
Vi blev fotade inne i kyrkan och tog därmed stundvis fokus från de madonnor, guldvävda dukar och Kristus statyer som fanns där inne. Lyckliga, fnittriga tonåringar ställde sig glatt bredvid oss för att bli fotade tillsammans med oss och tackade så mycket efteråt. Snacka kändisstatus!
Till sist kom vi in i kyrkan för en rundvandring med engelsk tolk i alla fall. Mycket fakta och mycket lärorikt. Jag minns starkt att mycket utav träet var "cedertree from Nicaragua". Men det mest spännande var att få gå ner i katakomberna under kyrkan. Gravar från 45.000 människor låg där. Prydligt uppdelade skelettdelar i olika fack. Skallar för sig, lårben för sig...och det var ändå bara en bråkdel som var uppgrävda och synliga för oss besökare idag.
Därefter shoppade vi lite typiska peruanska souvenirer. Dukar, necessärer, instrument och andra peruanska textilier. Lyckliga över att vi prutat på allt vi handlat, gick vi glada från marknader och affärer och var riktigt nöjda med oss själva. För att lite senare konstatera att vi har prutat 3kr här och 6kr där. ...ojdå, inga stora summor men ack så viktigt att vi prutat! 😉
Helt slut efter att ha vandrat runt en hel dag i city tog vi så en taxi till Larcomar, ett shopping område i Miraflores - stadsdelen där vi bor.
En skämtsam taxichaufför körde oss dit och när han släppte av oss säger Pernilla. "Här är ju bara en massa läppstift"! (konstverk). Och vi andra undrade "var är shopping centret?" När vi går mot kanten av strandpromenaden öppnar sig helt plötsligt en hel shoppinggalleria under marknivå. "Jaha! Här är det" säger vi i kör och fnissar åt vår okunskap. Vi ställer upp på ett foto varpå Pernilla i vanlig ordning inte syns på bilden. "Ställ dig här, Pernilla! Men du syns ju inte! Vart är du i bilden?" 😂 Till sist fastnade vi alla på bilden.
Trötta och fnissiga shoppade vi lite i gallerian och blev sedan akut hungriga och frusna. Då tog vi en taxi hem och nu sitter vi här på hotellrummet och skrattar åt våra trötta hjärnor som inte alltid greppar allt på direkten. Inte så konstigt då klockan nu i Sverige är 06.00 men här i Peru 23.00.
Inatt ska vi förhoppningsvis sova lika gott som igår, men inatt låter nog jag och Pernilla vår nyckel ligga inne i lght:en istället för att sitta i låset på utsidan. Andra människor (i Sverige) har ju ändå sagt att man ska vara lite försiktig här. 😉
Puss och kram!
/Lina y las chicas
Hundvakt och snart på väg på nya äventyr
Hej!
Ger nytt liv i bloggen nu när det snart är dags för nya äventyr. :)
Är idag hundvakt åt lille Dante som är en ca 11 veckor gammal labrador/golden retriever.
Så sockersöt så man inte vet var man ska ta vägen, men har vassa små tänder som kliar.
Här är han den lille sötnosen.Efter vi passat honom klart så ska jag hem och packa. För imorgon tar jag, Marie, Pernilla och Homie sista tåget ner till Kastrup för att på tisdag morgon flyga mot Peru!
Vi börjar ned några dagar i Lima och sedan ska vi flyga till Cusco för att sedan ta oss an äventyret att vandra inkaleden! Det ska bli så spännande!
Vi ska avsluta resan med att slappa lite i Mexico på Playa del Carmen.
Så jag börjar bli riktigt laddad, spänd och nyfiken. Snart är det dags som vi har gått och laddat för ett tag nu.
Men bara jag får packa klart så är jag redo sen. :)
Vi hörs!
/Lina
Baila conmigo!
Jag har blivit 18 år igen!
Leendet har letat sig tillbaka samt den där pirrande, förväntansfulla och nervkittlande känslan i magen.
Så vad har hänt...??
....åh inget dramatiskt alls. Men ikväll sjönk jag ner i tv-soffan och avnjöt den bästa filmen som någonsin gjorts. DIRTY DANCING!! Kanal 5 gjorde det fantastiska valet att sända denna "gåva till kvinnor"-film på en lördagkväll i januari och min lycka var gjord!
Har nu suttit som klistrad i soffan och drömt mig iväg, in i filmens värld.....
...tänk om.....tänk om.....
....tänk om jag kunde ha fått vara i hennes kläder. Jag hade varit den lyckligaste flickan i världen!
Dans ger energi. Dans ger glädje. Dans är upplyftande!
Det närmaste jag har kommit var den där kvällen i Malmö.
Jag skulle vilja kalla den kvällen en "Dirty Dancing"-light version. Att, vilken kväll.
Jag kommer för alltid att bära den med mig. Helt underbart att få känna rytmen i blodet, den vibrerande stämningen i lokalen och att helt och hållet få släppa loss och gå in i dansen. Underbart!!
Men nu sitter jag här i min soffan och suktar....
...suck! Vad är väl en bal på slottet.....!?
.....eller en intensiv, pulshöjande och förförande dans i latinska rytmer...
Nej, det enda sättet att råda bot på min längtan efter något liknande i mitt liv är....
....att försvinna in i filmens värld igen.
Så. Take two.
Nu fortsätter jag kvällen med "Baila conmigo" = "Dance with me".
Sådär ja!
Då var man 18 år igen....
.....ge mig lite vår ute också så kommer jag vara som en kalv på grönbete....hihihihi....
Patrik Swayze... Chayenne...
....var finns ni män som kan dansa så på riktigt!?
Jag vägrar tro att ni inte finns. Skam den som ger sig. Jag ger inte upp.
Venga hombre, baila conmigo!!! <3
30 år - livet förändras...
Mycket har hänt sen sist! Ny lägenhet, nytt jobb, ny årstid, ny ålder....
...men det är ändå samma jag som sitter bakom tangentbordet :)
Jag fick alltså en alldeles egen tvåa med både balkong och badkar i, till sist. Lycka!
Fixar och donar här hemma när jag får tid över.....det händer inte så ofta med tanke på mitt nya jobb, men det händer! Igår satte jag upp kakeldekor i badrummet och la dit nya mattor och skrubbade och hade mig. Det blev jättefint! Tycker jag i alla fall.
Förra helgen var mamma nere hos mig fredag-söndag. Vi satte upp gardiner som mamma haft med sig och fixade och donade lite i hallen. Sen på söndagen kom pappa och Marita ner och skruvade upp lampor i taket och satte upp lite tavlor m.m. Så nu börjar det bli riktigt fint här hemma.
sovrum 
skänken i sovrummet. 
hallenBadrum och sovrum känns fina och mysiga nu. Köket känns nästan klart. Behöver lite nya möbler där bara.... vardagsrummet känns stort och ganska tomt än så länge. Saknar en hel del möbler där. Men det kommer. Små steg framåt så når vi fram till sist :)
Förutom den nya lägenheten så har jag nu ett nytt jobb också. Ja, eller jag jobbar ju fortfarande på samma skola. Men jag har nu min egen klass. En etta. Jätteroligt, spännande och utmanande!
Det blir MYCKET tid som läggs på det just nu. Men hoppas på att det ska lugna ner sig lite sen när jag kommer in i det lite bättre. Får lite rutin. Har ju bara jobbat i tre veckor än så länge. Men just nu blir det ibland 10 h dagar....då är jag rätt seg när jag kommer hem vill jag lova. Igår var det dessutom öppet hus på skolan så denna veckan har jag jobbat 6 dagar. Men det får vi igen vid ett senare tillfälle. Jag trivs i alla fall jättebra på skolan och med mitt yrke! Känns jättekul!
Drömmarna om att få volontärarbeta utomlands har inte avskrivits än. De ligger bara lite på hyllan ett tag. Jag ska plocka ner den drömmen när jag känner mig redo för det. Tror också att det kan vara bra att ha lite erfarenhet av vad det innebär att vara lärare och ha hand om sin egen klass, innan man åker ner och ska vara behjälplig i något annat land. Så som sagt, drömmen ligger på vänt tills det känns som att det är dags.
Men som nämndes i början. Även om några saker har förändrats och förnyats i mitt liv så är det ändå samma jag som sitter här och funderar.
Har verkligen två sidor i mig.
En som blir rastlös och som vill hitta på något roligt. Ge sig iväg, resa. Uppleva. Utmana sig själv. Som känner sig lite rotlös. Som inte hittar "hem" någonstans. Som därför vill fortsätta att röra på sig. Denna sidan tar överhanden när inte den andra sidan hittar vad den letar efter.
Sen har vi den andra sidan. Den som vill hitta tryggheten. Den som är trött på att flacka runt. Som ibland känner sig lite ledsen för att den där "andra perioden" i livet inte har börjat än. Den som bara längtar efter att få sjunka ner och känna sig tillfreds med livet. Luta sig tillbaka i sin hänghammock på verandan och njuta.
Jag är en människa som försöker att vara positiv och se positivt på saker och ting. Därför tar helt enkelt den sidan över hos mig, som för tillfället är mest positiv. Det som får mig att må bra. Om den ena sidan deppar så lämnar jag den och byter sida. Man kanske skulle kunna kalla det överlevnadsinstinkt?? För hade jag inte fungerat på detta sätt, så hade jag nog gått under för länge sen.
Just nu kämpar jag även lite med min träningsmotivation. Det är nytt för mig. Jag har oftast känt att det är roligt att träna och något som jag vill "ge mig iväg" på. Det har alltid funnits något som jag tyckt varit roligt....antingen har det varit yoga, box, step up, zumba, styrka, handboll eller något annat. När detta fått mig att må bättre och hållt mig i form, så har det blivit en positiv spiral som gött varann. Men just nu är jag i botten där. I takt med att lusten tryter så blir ju inte kroppen direkt mer vältränad....snarare tvärtom! Detta leder i sin tur till att självförtroendet faller och detta blir till en negativ spiral istället.
Känner mig bara trött just nu. Trött på det mesta. Har ingen motivation alls. Ingenting känns kul. Jobbet känns bra, roligt och jag har en lght som jag så smått börjar att trivas i. Men där tar det stopp. Borde kanske ha ett privatliv som känns upplyftande också!? Man kan ju inte leva för sitt jobb. Det vet jag att det inte kommer att fungera för mig i längden.
Jag brukade vara fylld med energi, glädje och lust. Hände det ingenting där jag befann mig så förflyttade jag mig istället till mina kompisar runt om i landet. Men tiderna förändras. Alla har sina "egna liv" nu med fulla kalendrar. Det är full rulle och det är inte lika enkelt som förut att hitta tid. Det blir inte samma sak längre. Jag är inte på samma ställe i livet som mina kompisar är nu. I takt med detta så har jag också backat, känner inte att jag passar in någonstans. Varken i nya eller gamla kretsar. Det finns ingen som jag kan förlika mig med. Som är i samma situation som jag är.
Detta är förstås inte mina kompisars fel!! Absolut inte!! Det är bara det att jag känner att jag inte passar in någonstans längre. Det lite läskiga är att jag märker att jag mer och mer kryper in i min egen lilla bubbla. Söker inte kontakt, sitter hellre själv, orkar inte ta mig ut om någon faktiskt frågar om vi ska hitta på något. Min ork tryter. Jag vill inte. Hittar inte riktigt de där små glädjeämnena längre. Sånt som gav mig en hel massa energi.
Kan bara hoppas att det är tillfälligt...
Post nubila phoebus??
I väntan på torkan...
Ja, så har man målat in sig i ett hörn då.....eller snarare svabbat in sig i ett hörn.
Håller alltså på och städar. =)
Så medan golvet håller på att torka, passar jag på att skriva lite.
Det var riktigt länge sen jag skrev på min blogg nu.
Det går liksom i perioder. Även om jag kanske har mycket som jag skulle vilja/behöva skriva av mig så finns helt enkelt inte tiden.
Trist.
Men nu har jag inget annat val än att sitta stilla. Sånt är bra!
Det behöver jag mer av!
Har idag varit uppe och rensat lite på min vind. Jag måste ju tyvärr snart flytta ur min underbara lilla studentlägenhet. Hela min själ och mitt hjärta sörjer detta...
Jag trivs ju så bra här! Det hade varit en sak om jag hade haft en härlig tvåa med balkong att flytta till!!!
Men så är tyvärr inte verkligheten. Istället så har jag än så länge INGENSTANS att flytta....hmmm...inte bra!
Tror att detta ligger och gnager i mitt undermedvetna och jagar mig mer än vad jag själv är medveten om.
Såna här perioder i ens liv mår man egentligen inte riktigt bra. Man kan liksom inte riktigt slappna av fullt ut.
Men jag hoppas och måste tro att det löser sig! Annars får min lillebror en inneboende till hösten...hihihi..
I vilket fall.... var uppe på vinden och rensade tidigare idag.
Ibland en av lådorna som jag rensade ur hittade jag gamla skolarbeten som jag gjort i högstadiet och gymnasiet.
En tanke som slog mig var "shit vad jag var ambitiös då"!! Vilket slit jag la ner på skolan!
Måste allt ge mig en klapp på axeln för det! =)
Hittade även några berättelser som jag skrivit och de var riktigt bra. Blev verkligen förvånad över hur "vältalig", "välformulerande" jag var och hur välberättade historierna var. Vilka "dramor" och spännande berättelser! Att jag kunde skriva så då! Jag var ju liten....det tyckte jag förstås inte då. hihihi....
Detta fick riktigt inspirerad! Man kanske skulle ta och skriva en bok en vacker dag....!?
Men det finns ju MYCKET som jag skulle vilja göra!!
En stor dröm är att börja dansa "ballroom dances". Tänk att få svänga runt på dansgolvet i en cha cha, merengue, tango, paso doblé, quick step el.dyl. Jag hade älskat varje sekund!
Fick en liten liiiten för-känsla på hur det skulle kunna kännas härom helgen... OMG, säger jag bara!
Jag har aldrig varit så lycklig förut tror jag!
Cuba café i Malmö. Salsa-, samba- och merenguedansande proffs (enligt min utsago) rörde sig rytmiskt fram på dansgolvet till latinamerikanskt klingande, ljuva toner från ett kubanskt liveband.
Jag och Frida trodde ALDRIG att vi skulle sätta vår fot på dansgolvet den kvällen!
"Inte en chans, kolla bara hur duktiga alla är! De är ju helt fantastiska!"
Men två caipirinha senare lovade vi varandra att vi inte fick tacka nej till om vi blev uppbjudna. Och mycket riktigt....där kom två killar och bjöd upp oss....efter mycket tvekande och förklarande att vi inte kunde dansa salsa, övertygade killarna oss om att de skulle lära oss. I sydamerika tar man inte "no, for an answer". UNDERBART!! Det är precis vad jag behöver för att krypa ur mitt "svenska skal"!
Två danser senare fanns det ingen återvändo. Vår "svenskhet" hade släppt och kvar fanns bara rytmen och pulsen i vår kropp som styrde våra fötter och höfter i takt till musiken. Detta med mycket hjälp av de fantastiskt duktiga killarna som vi dansade med!
Nu förstår jag vad de menar med att "vem som helst kan dansa om bara killen kan föra".
Det är sant! Det kan jag skriva under på nu!
Dansade med en man som såg lite mexikansk ut. Den dansen kommer jag ALDRIG att glömma!
Det kändes som att jag hamnat mitt i en scen ur Dirty Dancing. Denna man var GRYM på att föra. Han fick mig att verka och känna mig som ett proffs. Allt genom en liten puff på höften med handen eller en framåtlutning som fick mig att luta mig bakåt. Hans händer och fötter, ja hela hans kropp visade mig vägen och jag bara följde med. Något som är SÅ himla svårt, kändes helt plötsligt hur enkelt som helst. Det gick som en dans....bokstavligen!
Som sagt...den kväll kommer jag sent att glömma!!!
Det blir en kväll att sitta i min hammock på min veranda, och minnas. Åh så ljuvligt! Varenda gång jag minns detta värms min själ och ett stort fånigt leende breder ut sig över mina läppar. Underbart!
SÅ borde livet kännas oftare!!!
...men nu, tillbaka till städandet.
Golvet är visst torrt nu....och har varit ett bra tag... ;)
Men man måste ta vara på livets små naturliga pauser. Det är så vi återfår kraften att fortsätta röra oss framåt.
Så "framåt min vita springare"....eller vinröda dammsugare....hihihihi...
Kramar och varma omfamningar till er!
Glädjande sol
Vilket underbart väder det har varit idag!!
Man kan ju bara bli lycklig av ett sådant väder. Äntligen börjar det vara ljust på morgonarna när man åker till jobbet och ljust även när man åker hem från jobbet på eftermiddagen. Underbart!!
Sakta men säkert styr vi mot våren......åh så jag längtat!
Känner verkligen att jag behöver solens strålar för att ladda upp batterierna igen!
Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av akustisk gitarrmusik här på gården utanför mitt hus. Några killar satt och lirade i solen och drack öl. Rackarns så nice det såg ut!!
Var är mina jammar-polare!? ;)
Saknar mina kompisar nu..... =(
På tal om det....fick i veckan ett erbjudande om att få bli lärare till en etta nu i höst på samma skola som jag jobbar vid nu. Känns JÄTTEKUL och smickrande att få ett sådant erbjudande!! Och jag tror nog att jag ska tacka Ja till erbjudandet.
Det enda som får mig att fundera lite är två saker....
1. Att jag ju funderat på att ge mig iväg och volontärarbeta utomlands någonstans snart....till hösten eller ev. till våren (2013, då allltså).
2. Att det faktiskt "crossed my mind" att flytta hemåt hemorten igen...
Ja, alltså tanken har slagit mig men jag är inte säker på att jag hade gjort det.
Saknar kompisar att umgås med här nere.....känner mig lite ensam, vilket känns trist =( Vet dock inte om detta hade blivit bättre hemmavid!?
Men sen å andra sidan så gillar jag staden jag bor i nu!! Det ligger bra till och har lite av varje. Trivs även på jobbet och det känns ju jätteroligt att de vill satsa på mig där!
Nu gäller det bara att hitta ett privatliv också här i staden.
Jobb = check. Gym o träning = check. Lägenhet = check tills i sommar. Nära vänner att hänga med och hitta på roliga saker med = ???? =/. Ett innehållsrikt privatliv = icke existerande. =(
Nåväl... man kan inte få allt här i livet antar jag. Man får vara glad för vad man faktiskt har. I-landsproblem.....det är ju därför jag tror att jag behöver komma iväg och få lite distans till mitt liv! För att lära mig att vara tacksam för det jag har!
Men jag SKA komma iväg!!! Men det kanske inte blir just nu till hösten bara. Får väl testa på hur det är att vara lärare på riktigt lite först! ;) Då har jag ju dessutom desto mer erfarenhet tills jag åker!
Det blir nog bra! =)
Trevlig helg!!
xoxo
Star for life - "Marching for life". Kör från Sydafrika
åååååååh wiiiiiieeeeeeeeeee!!!!!!
"Star for life". Och det är de sannerligen! Stars! Every single one of them!
Har så mycket energi i kroppen så jag vet inte var jag ska göra av mig själv just nu alltså.
Mina fingrar kan inte skriva fort nog på tangenterna..... =)
Jag är sååååå född i fel land!!!!
Nu rycker det i mig igen, något så kopiöst!!!
Jag vill till Afrikaaaaaa!!!!
Har precis kommit hem från en konsert med den Sydafrikanska kören "Star for life". De turnerar här i Sverige med Triple n' touch under turnénamnet "Marching for life" och lite andra olika svenska artister deltar beroende på vilken stad de är i . Star for life handlar om ett projekt som ett svenskt par, från Malmö, startade nere i södra Afrika för att lära unga tjejer och killar om HIV och AIDS, att lära dem att skydda sig och att hjälpa dem som har fått sjukdomarna och dem som har förlorat någon nära i någon av sjukdomarna. Nordea är huvudsponsor. Härligt! Nu kan jag vara stolt över Nordea! Underbart att de bidrar till ett sådant fantastiskt arbete! Den kvinnliga körledaren verkar vara en helt fantastisk person! Hon sa så mycket klokt! Hade humor och talade ifrån hjärtat!
La följande på minnet: "God must have had a lot of time when he created me, He has given me plenty!!", sa hon och nöp sig i kärlekshantagen =). "Like we say in Africa: There is no elephant in Africa that can't move its trunk", sa hon och syftade på att även om hon hade lite "extra" som hon uttryckte det, så kunde hon fortfarande dansa loss! Tolkar det som att ALLA i Afrika kan dansa, det spelar ingen roll hur man ser ut! UNDERBART!! =)
"You see the old people with the grey hair. Listen to them! It means that they have lived, they have wisdom!"
Som sagt....hon sa väldigt mycket klokt. Det var härligt att lyssna till henne!
Här i Halmstad ikväll var Gladys del Pilar och Molly Sandén med. Men de hamnade LÄTT i skymundan ikväll!!!
LÄTT!!! Star for life kören, med fyra tjejer en kvinnlig körledare och fyra killar och en manlig körsångare var GRYMMA!!! Sååååå himla duktiga. På allt!
"Star for life". Och det är de sannerligen! Stars! Every single one of them!De sjöng i flera olika stämmer.....något så ljuuuuuvligt!! Den ena killen i Triple n'Touch sa: "När man kommer ner till Afrika och går in i vilken skola som helst och tar ut vilka elever som helst, så är det inga problem för dem att brista ut i klingande fyrstämmig sång. Precis som det är i Sverige...." hehehehe....inte riktigt. =) Men ATT så jag önskar att det kunde vara mer så här!
Och de dansade.....oh wow! Jag vet inte vad jag ska säga, det ryckte ända ner i tårna på mig alltså!!
Underbart!! De afrikanska rytmerna når ända in i min själ!! Jag MÅSTE ha varit afrikan i ett tidigare liv. Jag är helt övertygad. Jag har ju t.o.m. rumpan som vittnar om att storken flög fel med mig! ;)
Tänk om jag hade fått leva i Afrika! ....Ja, pessimister. Jag vet att ni nu kommer på en hel massa saker som skulle kunna anses som negativa aspekter av Afrika. Men jag väljer i detta nu att bortse från detta....
Tänk att kunna sjunga som dem, att kunna röra sig som dem, att ha den rytmen i kroppen som de har, att visa den glädjen som de gör när de får brista ut i sång och dans. Hela mitt blod kokar när jag ser detta! Jag vill upp på scenen, ställa mig bredvid dem och bara släppa all svenskhet jag har i min kropp och låta min kropp istället få eget liv och bara följa med de fantastiska rytmerna! Ååååååh, underbart!!!
Det finns inte ens en liten gnutta i min kropp som vill vara svensk när jag såg dessa ljuvliga människor på scen ikväll! Precis samma energi, glädje och icke-svenskhet som jag kände förra sommaren när vi var i Varberg och tittade på det helt magiskt, fantastiskt, UNDERBARA bandet Sauti Sol (från Kenya).
Helt seriöst så cyklade jag nu hem på små moln från Halmstad Teater och varenda tanke i mitt huvud försökte komma på ett sätt som kan tillåta mig att få åka till Afrika! Inte bara på en liten semester....Nej, jag vill dit och VARA där! Bli volontärarbetare kanske, jobba som lärare, bidra med något som skulle kunna hjälpa människorna i något av länderna i Afrika med att få ett bättre liv. Observera att jag med detta INTE menar ett liv som i Sverige. Det är INTE ett liv för dem. Nej, de behöver bevara SIN underbara kultur och sitt fantastiska land! De är stolta över sitt land, sina anor och borde och har all rätt till att vara det! Men de har svårt att kunna start upp skolor, få rent vatten, bra läkarvård och dylikt. Och då kanske jag skulle kunna bidra litegrann på just skolbiten. Det är ju trots allt det som jag snart är utbildad inom. Lärare alltså! =)
Så lång tid tog det alltså.....för mig att tröttna på Sverige igen.....hihihihi...
Visst jag älskar mitt hemland. Trivs här, känner mig trygg här och har min bas här. Men jösses, min själ och mitt hjärta fladdrar iväg ut i världen ibland alltså!
Och nu satte de rastlösa resfötterna igång igen..... =)
"Dags att röra på dig", säger de. "Dags att ta nästa steg ut i världen. Världen ligger för dina fötter, kom nu så går vi!!", skriker de på mig! Nu börjar planerna pyra........farligt farligt....men härligt LJUVLIGT!! =)
Oroa er inte små fötter......snart nog ska ni få ny mark att träda fram på.....snart nog! =)
Jag ska bara komma på ett sätt att lösa det här på.....sen ska ni få se!! ;)
Examensarbetes ångest....
Ge mig energi, motivation och styrka att fixa skriva detta examensarbete!!!
Min motivation, energi och ork att skriva examensarbete är just nu nere på noll! Obefintlig!
Jag hittar inte en endaste gnutta motivation och finner ingen mening med det.
Det är då VÄLDIGT svårt att få mig själv till att pusha mig lite extra och att lägga den där lite extra energin på det som egentligen behövs.
Så nu vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig för att hitta ny energi. Snacka om att detta arbete suger musten ur en. Jag försöker verkligen att peppa mig med alla möjliga trix. T ex genom att säga till mig "det är bara ca 2 månader kvar nu", "Detta är det sista du gör! Sen är du en färdigutbildad lärare!", "Nästa år får du börja jobba, tjäna pengar och behöver inte läsa en endaste vetenskapslitterär bok på en lååååång tid!!". Tänk att få ta fram en skönlitterär bok och ligga i en hängmatta en solig sommardag och läsa lite förstrött i den i sin egen takt....att få sommarlov på RIKTIGT!! Få betald ledighet. Känns inte som att jag har varit ledig sen jag började plugga....3,5 år snart alltså...
Åh vad jag längtar till "andra sidan" av detta examensarbete, när det är FÄRDIGT!!
Det är bara ETT enda moment kvar innan jag kan examineras som lärare.....examensarbetet! Suck!
Så snälla!!! SNÄLLA!!! SNÄLLAAAAA!!! Låt mig hitta kraft och energi att klara även detta sista moment!!!
Låt mig kunna samla ihop mig till en sista kraftansträngning, för om jag klarar av denna mäktiga, respektingivande uppgift så ska jag vara lyckligare än lyckligast!!! Jag lovar att den dagen jag klarar av mitt examensarbete och därmed kan ta examen som lärare, kommer att vara en gigantisk, fantastisk och alldeles underbart lycklig och glad dag som jag kommer att minnas i hela mitt liv! =)
Kom igen nu, jag!!!
En massa roliga förslag....
Vilken rolig dag!
Ja, ibland händer liksom allt på en gång! Och det är de dagarna som lyser upp den där trista, grå vardagen. =)
Fick bekräftat att jag ska få jobba några dagar på min vfu-skola. Superkul!! Fick dessutom bekräftat av min handledare på samma skola att jag ska vara i hennes klass nästa Tisdag! Ååååh så kul det ska bli! STORTRIVS verkligen i den klassen och på mellanstadiet! Åh så jag ska njuta den dagen! =)
Åkte till Bemanningsenheten för att skriva på lite papper och få lite information. Fick då höra: "Ja, du utmärkte ju dig på mötet..."
"OJ!", tänkte jag och blev genast lite nervös....hur hade jag egentligen utmärkt mig?? Var det positivt eller negativt?? Började genast söka i minnet....vad sa jag egentligen på det mötet??? Hjärnan jobbade på högvarv där en stund....
..Innan hon presenterade vad hon och hennes kollega sedan hade funderat kring och pratat om...
..."Du verkade ju vara väldigt intresserad av att arbeta med att föra in mer teknik i förskolan....vi har ju en del förskolor som försöker nischa sig lite åt att föra in mer teknik i förskolan. Du skulle inte vara intresserad av att söka ett sådant jobb?"
"OJ!", tänkte jag igen! Var det DET som de tänkte på....fick ju mig plötsligt att låta som en IT-expert....vilket jag inte direkt vill kalla mig....hihihi...
Men det var ju väldigt roligt att de hade tänkt på mig och försökt passa in mig på "rätt ställe". Bättre att ha utmärkt sig så att de lägger en på minnet, än att inte synas alls! Så jag lovade henne till sist att höra av mig när jag är redo för att börja gå på intervjuer och när jag har funderat igenom vad jag vill och vart jag lutar åt/vart jag vill....
....vilket just nu är väldigt förvirrande för mig själv. Så när jag får klarhet i det, så ska jag meddela alla er andra som vill veta. Promise! ;)
Sen när jag satt här i lägenheten och höll på att slumra till i min "fantastiskt intressanta" litteratur till VTM-kursen (vetenskapslitteratur....ni hör ju själva hur fantastiskt intressant det låter!? hihihi...), så ringde min härliga vän Emsan till mig! Och i vanlig ordning blev det ett LÅNGT och terapeutiskt viktigt samtal! Underbara Emsan!! TACK för alla ljuvliga pratstunder!! Tror och hoppas att de både lättar på ditt och mitt hjärta. Men framför allt så tror jag att vi löser en hel del världsproblem, och hur bra är inte det då!? ;)
Lagom till när vi hade lagt på, så var det dags att bege sig till yogan. Att jag har riktigt börjat längta till och se fram emot denna stund på Tisdagen. Att få komma in i en sal fylld av ljuv lugn musik, tända ljus och en harmonisk atmosfär. Där finns inga krav, inga måsten och världen stängs ute....får liksom stanna kvar där utanför dörren till denna lugna, balancerande och så viktiga plats för återhämtning. Aaaaaaah.... en plats där jag får rymma. Jag får stretcha ut ordentligt, utöka vigheten (ack så behövligt! ;) ) och framför allt sluta ögonen och själv bestämma vilken värld jag vill befinna mig i just då. Det är helt underbart!! Tänk att i tankarna och dagdrömmarna bestämmer jag helt själv hur jag vill att allt ska se ut......ljuvligt! Kan man bli annat än balancerad, välmående och lycklig efter att ha fått vara i en imaginär plats där allting gör en lycklig?
Jag svävade därför hem (som vanligt) på små rosa moln.....mörkret, höstkylan och att komma hem till en tom lägenhet biter inte på mig dessa dagar. =)
Så när jag väl kommit innanför dörren och kollar av telefonen så har jag ett missat samtal.....ojdå! Så populär man var idag då.... =)
Ringer upp. Fick därefter ett MYCKET roligt förslag!! Och låt nu inte fantasin skena iväg.... ;)
Jag blev ombedd att vara toastmadame på en fest som låter riktigt, RIKTIGT rolig!! Helt i min smak.
Såååå kul detta ska bli! Därefter hade jag svårt att fokusera om på min "sååå intressanta" vetenskapslitteratur-bok....av någon konstig anledning... ;) Satte istället igång att spåna på idéer....har nog kommit på ett vinnande koncept....vi får väl se ;)
Så till sist....toppade jag kvällen med en romantisk film.....aaaaah, så var denna dagen komplett!
Att man själv kan sitta, på andra sidan tv-rutan, och fnittra som en liten förälskad tonåring när mannen på tv:n totalt charmar kvinnan i filmen. Rysa till över hans sätt att röra vid henne och till sist djupt sucka när han levererar en sån där fantastisk filmkyss som man bara kan drömma om att det ens skulle kunna hända i verkligheten. Aaaaaah...ljuva romantik! <3
Som pricken över i:et så spelar de Michael Bublé's "Save the last dance for me" och "Home"....suck!
Så nu sitter man här och summerar en härlig dag, samt suktar och lyssnar på Michael Bublé....hur ljuvlig är inte "You don't know me" då??
Nä, nu ska jag ta mig en svängom här i lägenheten sen ska jag göra "la grande finale"....en bakåtböj...som om den går som den brukar när jag är i farten, slutar med att jag trillar baklänges....därav ska jag ställa mig strategiskt framför sängen....inte illa att till ljuva toner, få avsluta min dans med en "body fall" (om nu den danstermen är rätt använd...hihihi..) o på vägen ner i fallet falla i sömn. Jag kommer att sova som en prinsessa inatt.... =) tripp tripp tripp på lätta steg....vi ses bland molnen! ;)
En helt vanlig Onsdag
Har idag pluggat hela dagen och känner mig för en gångs skull som en duktig student. Och KORS I TAKET...för idag känns det dessutom som att det faktiskt har gått upp några små ljus!! Otroligt skönt!
Så imorgon är det jag och Therese som ska träffas för att titta igenom utkast 3 innan det ska skickas iväg för feedback.
Men jag har inte bara pluggat...har hunnit med en runda på gymmet också =)
Och nu sitter jag och kollar på Rosa Bandet-galan och mina tankar går till alla de kvinnor som är drabbade i vårt avlånga land, direkt eller indirekt. Så självklart har även jag skickat en slant till denna så viktiga sak!
Det är ju fantastiskt att höra hur långt de faktiskt har kommit i denna forskning. Att de räddar 80 % av alla drabbade kvinnor idag är ju toppen! Även om man förstås hoppas att det ska bli ännu bättre!
Till helgen kommer mamma ner och hälsar på mig!! Jippiiiiii!! Ska bli sååååå himla roligt! Har sett fram emot detta jättemycket. Behöver ett litet break från plugget för en helg. Inte tänka plugget utan bara prata om roliga grejer och göra lite vad man känner för med Mamsen. Ååååh så härligt!
Dags att ladda upp batterierna lite så att man har nya krafter att komma med till nästa vecka =)
Sedan har det ju hänt en annan rolig grej i veckan!! =)
Igår ringde rektorn från en skola och ville att jag skulle jobba där, utspritt över en lång tid.....detta eftersom hon visste att jag nu skriver examensarbete. Hon hade hört så fina vitsord om mig sa hon, och hon sa "dina papper ligger på mitt bord". Hon sa även "man vet ju inte vad som kanske kan dyka upp framöver...". Tänk om man kunde få ett jobb där!!! Åååååh så roligt det hade varit!! Även om det kanske hade blivit i lågstadiet, så hade det känts fantastiskt att få börja att jobba i skolan direkt. Vill ju hellre dit än till förskolan. Även om fsk:an skulle ha varit helt okej också förstås! Båda har ju sina fördelar =)
Men mitt drömjobb hade nog ändå varit i en mellanstadieklass!! Där trivs jag kanon!
Men som sagt jag har ju måååååånga år kvar att jobba så var man än får börja jobba, så har kan man ju alltid ha något att jobba emot i så fall. Ett mål liksom. Det är ju aldrig fel!! ;)
Det gäller att se positivt på saker och ting =)
Nähä.....nu ropar visst disken på mig. =)
Pussar!!
