missfritz

Ibland är jag så stolt och tacksam över allt det härliga som korsar min väg här på livets stig.
- Min underbara familj! Vad vore jag utan er!!! Ja, MALIN du är medräknad där!! ;) (Nu blev du nämnd vid namn, jag hoppas att lycka är ordet du letar efter just nu för att beskriva ditt tillstånd!! ....hehehehe...)
- Mina fantastiska vänner! Ni inspirerar mig, pushar mig, stöttar mig, utmanar mig, gör mig glad....ja och så mycket mer därtill!!
- Människor som dyker upp i mitt liv för att kort därpå vandra vidare på de vägar de är ämnade att följa....
...ni öppnar mina ögon, breddar mitt perspektiv och lär mig känna mig själv...får mig att ständigt utvecklas helt enkelt. Mina resor har framför allt innehållet dessa människor ur den senaste kategorin.
Ibland känns det som att ödet sänder ut olika personer med olika budskap, för att vi hela tiden ska lära oss något på livets väg och bli klokare och mer förstående.
...och när jag sitter här och filosoferar på en söndagkväll så kan jag inte annat än att konstatera att jag känner mig lyckligt lottad. Jag är tacksam över allt och alla som korsat min väg, på den slingrande väg jag hittills har färdats på.

Men livet är inte alltid sött.... ibland slängs de där saltstänken över mig utan att jag är beredd....
...ja, man skulle kunna se det som att jag är ute och färdas i en båt. På ena sidan är vattnet sött, mjukt och lent som i en insjö i Sverige, men på andra sidan är vattnet salt, beskt och hårt som i det saltaste av hav.
Denna båtfärd består inte alltid av ett lugnt stilla vatten att ljudlöst färdas fram över...
Nä, ibland slår vågorna in från babord och ibland vräker de in över styrbord och kruxet är att man aldrig vet om vinden ligger på från väst eller öst? Hur ligger vinden på idag måntro?....

Ja, idag tror jag minsann att vattnet i min båt har blivit till en blandning av sött och salt.

Jag är lycklig och tacksam över väldigt mycket i mitt liv....
...men jag är samtidigt lite ledsen och dyster över saker som jag önskar att jag hade....
Som ni säkert förstår så är jag en människa fylld av metaforer och filosofi....med detta vill jag förtydliga att jag alltså inte saknar "saker" som i materiella ting, utan annat.

Jag har däremot kommit underfund med en annan sak när jag gått här och funderat....
Någonstans i mig så har jag varit stressad över åldern 30. Varför? Vad vet jag?....Samhällets uppbyggnad? "Peer-pressure?" (Ibland bara älskar jag vissa engelska uttryck då de beskriver PRECIS det man menar...men men, ska försöka översätta det då... =) ) vilket jag skulle översätta med "påtryck utifrån". Vår kultur (som berättar för oss vad vi borde ha gjort och var vi borde befinna oss i livet när vi blir 30)?
Vi har diskuterat globalisering, kulturer och annat under min studietid här nere...och det har nog någonstans lärt mig en hel del om mig själv, vårt samhälle och livet i sig. Inte illa för att ha studerat EN termin utomlands eller hur? hehehehehe....
Men det har i alla fall fått mig att förstå att vi människor blir påverkade av allting som finns runt omkring oss. Allting påverkar oss när vi tar oss framåt i livet.

"Okej, Einstein. Det hade jag ju kunnat berätta för dig för länge sen..."...tänker ni säkert nu.
Jovisst, är det självklart på ett sätt. Men jag har liksom någonstans alltid tänkt att "jag går min egen väg, tro inte att ni kan lura mig till att gå någonstans som inte jag vill!!". Men rackarns så fel jag hade...någonstans inom mig, har jag ändå burit med mig den där förväntan kring hur livet "bör" se ut när man fyller 30. Tydligen.
För jag har nu insett att jag, utan att rent medvetet förstå det, har sett något slags slut vid 30.
Ja, som att måttstocken liksom räckte till 30 och sen var det slut. Stopp. Inget mer.
Allt du vill ha gjort i livet, allt du vill ha åstadkommit, allt du vill ha tagit del av.....det ska du ha sett till att hunnit med innan du fyller 30! Punkt slut.
...och nu när det bara snart är den där ynka centimetern kvar så ökar den inre stressen.....
"Jag har ABSOLUT inte allt jag vill ha, jag har inte gjort allt jag vill göra"!!

Och förstå mig rätt...det är inte en dödsångest. Jag hoppas verkligen att livet räcker längre än till 30, men jag menar bara att någonstans säger mitt inre att efter 30 så planar det liksom ut. Du är förbi, över, dina "glansens dagar" är över. Är detta det samhälle vi bygger upp? Är detta de förväntningar som finns undermedvetet i vårt samhälle idag?
Ja, jag tror faktiskt det!

Kolla bara på medias uppbyggnad.....
Evig ungdom: Antiåldringskrämer, plastikoperationer, piller....m.m.
Att bli kallad "dam" eller "tant" är en förnedring, att få rynkor är lika med panik, att få "häng-bröst" är lika med att tappa sin dragningskraft, att få slapp hud och celluliter är "så osexigt"....och bollen rullar vidare.
Vad är det vi jagar?
Blir vi inte accepterade som människor om vi inte är dessa "unga, snygga, smala, sexiga"-personerna?

Globaliseringen som är ett faktum i vårt samhälle idag är verkligen  "a blessing and a curse" = en välsignelse och en förbannelse.
Lika mycket som jag kan ÄLSKA teknikens utveckling idag, så kan jag verkligen HATA den!
Den ger oss tillgång till världen! Det förenklar och frigör tid till att bry oss om det som är viktigt här i livet (eller?) Vi kan resa, hålla kontakten med människor hemma och ta del av så mycket mer kunskap! Vi kan lära oss av andra och skapa kontakter.
Men den ser också till att vi skapar lathet, bekvämlighet, osäkerhet, avundsjuka, egoism, narcissism och så vidare....vi börjar jämföra oss med andra.
"Hon är ju bättre för att....han har ju.....jag skulle också vilja.....jag önskar att jag också....."
Det räcker inte längre med att vara "jag" och så här ser jag ut, så här tycker jag och den här personligheten har jag. Vi strävar alltid mot någonting. Någonting vi inte har, något mer vi kunde vara, något mer vi kunde göra för att....ja, ni förstår.
Detta gör oss osäkra, ostadiga och vilsna. Vem är jag? Vem bör jag vara? Vem vill jag vara?

Ja, ni är välkomna att kalla det en 30-årskris. Jag är håller helt och hållet med er!
Men kanske är det också en liten summering. Kanske är vi ämnade att stanna upp vid 30 för att rannsaka oss själva lite. Vad har jag gjort hittills i livet. Vad vill jag göra med mitt fortsatta liv?

Vi kan inte förhindra utvecklingen. Men vi kan göra våra egna val. Och sanna mina ord, val finns det GOTT om här i livet!

Så vem är jag? - Jag tror att jag börjar lära känna mig själv nu.
Vem bör jag vara? - Jag stretar emot allt jag kan ifrån att bli placerad "i ett fack", eller bli tillsagd att "denna personen är vad du SKA vara". Globalisering i all ära...men jag kämpar med att stå emot dessa "ideal" som sätts upp....ibland blir det vinst och ibland blir det förlust...
Vem vill jag vara? - oooh, jag lär mig ständigt! Med varenda möte här i livet, lär jag mig något nytt! Och jag försöker att samla ihop alla de positiva aspekterna från dessa möten för att bli klokare. Jag ser egenskaper hos människor som jag inspireras av och som jag fascineras av. De guldklimparna samlar jag på och hoppas sedan att jag kan göra dem till en del av mig.
Men det är inte alltid så enkelt. Att sätta ner en fot. Ta ett beslut. Välja sida. Stå emot trycket.

Ja, livet är sannerligen en blandning av sött och salt....och ibland smakar det sött och ibland smakar det salt. Vi kan inte påverka allt här i livet....och TUR är väl det!!! Jag sitter kvar i båten och låter vågorna skvalpa in. Det bräckta vattnet i min båt skapar i alla fall lite balans...... =)